Stenbock - Ära och ensamhet i Karl XII:s tid Andreas Marklund, Historiska Media.

Boken följer Magnus Stenbock från födseln 1665 til hans död i dansk fångenskap 1717. Med utgångspunkt i hans digra korrespondans får man inblick i hans personlighet, som var mångskiftande. Lojalt trogen  mot kungen, fosterlandet, och framförallt sin egen och släktens ära. Men också som en känslig person, förtjust i sin fru, svarvstolen, och målarstaffliet. Trots att han oftast var hemifrån ute i fält lyckades han och hans hustru Eva Oxenstierna göra elva barn. Det var hon som fick sköta hem, barn, och ägorna. Man får följa honom på fälttågen, dess slag, umbäranden. Ett ständigt problem var att försörja armen, vilket lokalbefolkningen fick göra. När det inte fanns mer att ta, fick man flytta på armen till bättre trakter. Många dog av svält, köld, sjukdomar. Han deltog i slaget vid Narva. Blev därefter generalguvernör i Skåne. Efter det att fältarmen förintats vid Poltava, och Karl XII fanns i Turkiet, invaderade Danmark Skåne 1709. Stenbock lyckades få ihop en ny arme, och efter segern i slaget vid Helsingborg i februari 1710 stod han på ärans topp. Ju högre upp desto större fall. Karl XII befallde att Sverige skulle sätta upp en ny fältarme som skulle skeppas ner på kontinenten, under befäl av Stenbock. Efter diverse händelser kapitulerade man i Tönningen, och Stenbock blev den danske kungen Fredrik IV:s fånge till sin död 1717. Under fälttåget lät Stenbock bränna staden Altona, även på sin tid ansett som ett krigsbrott. Den andra fältarmen var på kort tid förintad. Först i döden fick han och Eva återförenas. De ligger sida vid sida i Uppsala domkyrka.

Som försvar mot framtida danska invasioner lät Stenbock bygga försvarsvallar längs den skånska Öresundskusten. Bl.a. Stenbocksvallar som kan ses norr om Barsebäckshamn. Han står som, ibland omdiskuterad, ryttarstaty i Helsingborg. Ett pågatåg är döpt till Magnus Stenbock.

Magnus Stenbock som staty i Helsingborg.