13 maj 2012: Ställer bilen på parkeringen vid vandrarhemmet. Haväng måste vara en av Skånes mest besökta platser. Egentligen behöver man inte ha det med i en utflyktsguide. Jag har inte varit här på snart trettio år. Då bodde vi några dagar på vandrarhemmet i Skepparpsgården, ett trevligt minne. Nu är det så populärt att man måste boka plats ett halvår i förväg. Idag är jag själv och bara över dagen. Går gången ner mot stranden, viker av norrut upp mot Havängsdösen. Dösen kom fram under en storm på 1800-talet, stormen blåste bort sanden som täckt graven. Stenkammaren ligger öppen med att takblock. Runt den är en rektangulär krets av mindre stenar. Stenarna markerar gränsen för den jord som man täckte graven med. Långsidan är parallell med havet, som dösen har en vacker utsikt mot. I söder skymtar man vid horisonten en välkänd skånsk silhuett, Stenshuvud.

Det är nog inte dösen som lockar folk till Haväng, det är snarare sol och bad. Det är några enstaka som kommer och tittar en stund innan de försvinner mot stranden eller tillbaka till vandrarhemmet. Kanske inte så underligt idag, det är tidigt på säsongen och stranden är rätt så tom. Jag fortsätter mina studier av graven. Tycker det är intressant med dessa monument från en svunnen tid. Funderar på hur det var här för 5000 år sedan när graven byggdes, för vem? Hur hade de det, vad tänkte de? De tänkte nog som vi, varför finns vi, skaffa mat för dagen, åldrande och död, att fortplanta sig, makt och begär efter rikedomar. Samma funderingar men ändå så annorlunda liv.

Jag försvinner in i forntiden. Vaknar upp i min egen tid, både bättre och sämre än då. Lämnar dösen bakom mig och går ner till spången över Verkeån för en promenad söderut längs stranden till Kivik.

Karta