25 april 2018:
Regnig förmiddag. Förbereder lunchpaket. När regnet avtar kör vi på småvägar till Landskrona. Sedan E6 norrut. Långtradare på långtradare. Skönt att köra av mot Margretetorp vid Hjärnarp. Installerar oss på bokat på gästgivaregården. Fint.

Kör väg 105 till Grevie kyrkby. Vänster efter kyrkan. Vid Killebäckstorp är en parkering till Grevie backar. Betade backar med backsippor nu på våren. Vid förra besöket överblommat. Norra sidan är fylld med nästan utslagna backsippor. Våren är sen i år. Vackert. Vacker väder. Många backsippor blommar. Går runt på backarna. Glada svävar. Tinabäcken i mitten ringlas sig vackert. I dess ände är ett litet hus. På östra sidan vitsippor. Äter sen lunch bland backsipporna. Soldis, i söder syns knappt havet. Ett gäng tysta fågelskådare, en pratsam kvinna.

Vi går Skåneleden på åsen mot Grevie. Björkarna har musöron. Vänder halvvägs. Dags att återvända till gästgivaregården. Middag med halstrad gösfile på potatisstomp, ett glas vin, jordgubbsorbet med smält rabarber och chorizokorn. Gott.

30 april 2011:
Går av bussen vid Grevie kyrka. Den har sitt ursrpung i 1100-talet men blev helt omgjord på 1800-talet. Kyrkan är öppen! Altarfreskmålningarna är så sena som från 1937 av Pär Siegård och föreställer Jesu bergspredikan. Från kyrkan går jag cyklevägen utmed landsvägen in till Grevie. På vägen hälsar jag på några hästar i en hage. I en annan hage går får och lammungar. Bortom dem skymtar naturreservatet Grevie backar eller som det också kallas Grevie åsar.  Det som utmärker området är de betade rullstensåsarna.

En stätta leder in till åsarna, som är resultatet av den senaste istidens avsmältning. Uppe på rullstensåsarna går en stig som Skåneleden också följer. Det är inte så högt, men det går upp och ner med utsikter över nejderna från höjderna. Enar, vitsippor, blommande körsbärsträd och slån växer på dem. Runtomkring breder sig åkrar och betesmarker ut sig. Passerar över att antal stättor. I sydväst skymtar Skälderviken och Kullaberg. Passerar genom en mindre skogsdunge. Kommer ut på en enemarker. Vackert blommande träd. Det ska finnas en mängd backsippor här någonstans på åsarna, har hittills inte sett till några. Vid en stätta möter jag ett par som jag frågar var backsipporna är? Du kommer till dem efter skogen här, men de är nästan överblommade. Vandrar genom skogen. Även vitsipporna är på väg över. En rätt spännande dalgång i skogen. Passerar något som varit en dansbana, en stenring och ett fundament. Svårt att dansa här idag. Det ska finnas dödisgropar här men jag kan inte se dem. En stätta leder över ett stengärde ut ur skogen till öppna betesmarker.

Gränsen till skogen utgörs av ett vackert stengärde som böljar över åsarna. Här är backarna med betesmark och backsippor. De enda betesdjuren jag ser är några hästar. Här finns backsippor, men de är nästan helt överblommade. I dalgången mellan backarna rinner Tinabäcken, som ska ha fått sitt namn av att den aldrig fryser till is. En hel del folk rör sig över markerna. En landsväg går i kanten av naturreservatet, där det finns en parkering. Det ska finnas ett gravfält här, kanske här där jag står och ser ner mot parkeringen? Strosar runt och letar efter backsippor som fortfarande blommar. Aha, där finns några. Man ska varit här en vecka tidigare. Men det är vackert här ändå. Pratar en stund med en äldre man som också fotograferar blommorna. Sätter mig sedan i lä för den rätt kraftiga vinden och äter lunch.

På tillbakavägen tar jag en annan väg, följer kulturslingan som är utmärkt med blå markeringar. Den tar en väg förbi fornlämningar, men de är inte något jag kan se. Går utmed hagar, betesmarker, tittar ner på Tinabäckens lummiga dalgång, genom skog, något som kanske är en rest sten. Blommande träd, en stor ensam vacker bok, rester av en fägata. Där stigen ansluter till Skåneleden igen är en hålväg.

Följer åsarna tillbaka mot Grevie. Sätter mig på åssluttningen för att vila en stund. Klipp, klick, klapp, hör jag bakom mig. Tittar upp. På stigen strosar en ensam hund, en grå sak. Hund? Det liknar mer en varg. Kan det inte vara, men det var en varg i Helsingborg för inte så länge sedan. "Vargen" ignorerar mig helt och fortsätter på Skåneleden mot Grevie. Nja, det måste vara en hund. Jag reser mig för att följa efter,  men den har redan försvunnit. Synvilla? Trött går jag till Grevie och tar bussen hemåt.

Karta