21 september 2013: Nike - HIF 4-0
Grannens katt möter mig när jag öppnar dörren.
"Vart ska du?" undrar hon, nyfiken som vanligt. "På fotboll"
svarar jag. "Jaså HIF nu igen, lycka till" tecknar hon med
svansen. Det är vägarbete i Lomma, så vi kommer som
vanligt fel, men hittar till slut till idrottsplatsen. Dessutom
måste vi fråga var ingången är. Senast vi var
här förlorade IFK Hässleholm med 1-5 i en
avgörande kvalmatch mot Nike. Hoppas på
Hässleholmsrevansch idag. Då spelade man på
konstgräsplanen och inte på huvudplanen med läktare
vid planen. Usch då, det är ju konstgräs på
huvudplanen också. Det är en annan sport på
konstgräs än på naturgräs.
Vi tar plats på östra läktaren. Lagen hälsar
på varandra och publiken. Usch nära mål för
Nike. Som vanligt är HIFs försvar lite darrigt. Va!
Blåser han straff för det? Såg inte så ut
härifrån, men jag sitter långt bort. Säkert
slagen straff och 1-0 till Nike. Domaren har det svårt, lite
irriterad stämning. För många gula kort till HIF.
Hur kunde han missa? Så nära 1-1. Istället 2-0 till
Nike. Det har varit vackert väder, nu hopar sig molnen. Jag
gömmer mig i grönskan bakom läktaren. HIFs
färg, kanske det hjälper. Paus.
Vi besiktigar konstgräset, känns inte bra. Även jag
missar öppet mål. Ingen känsla kvar. Äter en
halvljummen Melle. Inte mycket som är bra. Allra minst HIF.
Andra halvlek är den första lik. Nike sätter allt,
HIF inget. Slarv på mittfältet och 3-0. HIF deppar.
HIFare fri med målvakten, skjuter rakt på honom. Nu
då, nä inte det heller. Dålig markering och det
blir 4-0. Tråkigt med alla dessa avsparkar. Skott!
Tröstmål, nä målvakten räddar. Nu!?
Räddning på mållinjen. Supportrarna droppar
besvikna av. Slutsignal. Vi kör iväg, jag blir
avsläppt vid biblioteket. Jag har planerat äta på
restaurang Fiskmåsen vid biblioteket. Men den är
stängd, trots att det stod på hemsidan att den skulle
vara öppen ikväll till 18.30. Klockan är nu 17.00.
Jag tar bussen hem. Ljummen korv, förlust, och ingen mat.
Uselt.
"Hur gick det?" frågar grannens katt när jag kommer hem.
"Förlust igen". "Tråkigt, går nog bättre i
nästa match" tröstar hon. Hon snor uppmuntrande runt mina
ben. Humöret stiger genast. Vad vore livet utan katter?
Tommare.