En kort kronologi över de olika epokerna i Skånes tidiga historia. Årtalen är ungefärliga. Tidens flöde och förändringar sker ju gradvis, och historiska skeenden kan ges olika tolkningar, och jag är ingen expert.

12000 - 4100 f.Kr. : Äldre stenåldern (Jägarstenåldern)
Efterhand som isen drog sig tillbaka efter att ha täckt Såne med ett tjock islager, blev det möjligt för djur, växter, och människor att bosätta sig i Skåne. Människorna som invandrade livnärde sig främst på jakt och fiske. Redskapen gjordes av sten, främst flinta. Några för oss vanliga människor av idag synliga spår är svåra att hitta. Några boplatser har hittats och undersökts. Vid ett järnvägsbygge vid Tågerup sydost om Landskrona hittade man i slutet av 1990-talet en boplats från den senare delen av perioden. På Landskrona museum finns en trevligt utställning av fynden.

4100 - 1700 f.Kr. : Yngre stenåldern (Bondestenåldern)
Efterhand spred sig kunskapen om att odla grödor och föda upp tamdjur upp till Skåne. Troligen skapades då en hierarki i samhället, och man fick tid över till att bygga stora monument för de högst uppsatta. Dösar, gånggrifter, och hällkistor är från denna tid. Fortfarande används redskap av flinta, tillverkningen förfinas och i slutet av perioden görs riktiga praktverk, t.ex. yxor och dolkar. Men ett annat material är på väg och gör stenredskapen omoderna.

1700 - 500 f.Kr. : Bronsåldern
Landskapet omformas till odlingslandskap, med åkrar och betesmarker. Med de enkla redskap man hade krävdes det stora arealer och även dåliga marker röjdes. Man kan på flera platser hitta odlingsrösen som resultat av uppodlingen. Många gravhögar finns kvar sedan denna tid. Gravhögar har ett inre stenröse som täckts med grästorv. De ligger ofta uppe på ett krön. Där det fanns mycket sten byggdes stenröse utan torv, t.ex. Kiviksgraven.  På urberget ristas bilder på skepp, vagnar, människor, och djur. De är svåra för oss idag att förstå, troligen har de en religiös innebörd. Flintahantverket minskar och ersätts med det mer lättarbetade bronset. Man gör inte bara vapen och redskap utan också vackra smycken.

500 f.Kr. - 1050 e.Kr. : Järnåldern
Det mjuka bronset ersätts med det hårda järnet. Centralplatser utvecklas, t.ex. Uppåkra utanför Lund. Skeppskonsten utvecklas och man lär sig att använda segel. Skeppens betydelse speglar sig i att gravmonumenten från denna tid ofta är skepssättningar. Gravar utmärks också med dommarringar och resta stenar. Influensen från det ökande resandet och möten med skiftspråk, gjorde att man blev inspirerad till ett eget skriftspråk, runor ristas på runstenar. De flesta runstenarna i Skåne är från vikingatiden i slutet av järnåldern. Som vanligt var det orostider, spår från fornborgar finns kvar. Platser som var lätta att försvara, och där man byggde någon sorts befästning. Slutet av järnåldern är vikingatiden med sina handels- och rövarfärder.

1050 - 1550 e.Kr. : Medeltiden
Kristendomen anländer och ersätter asatron, samhället omvandlas. Centralmakten stärks, kyrkor byggs, städer anläggs. Mer likt ett samhälle av idag. Spåren börjas finnas av i form av dokument, borgruiner, välbevarade kyrkor. De döda begravs enligt den kristna tron.

Litteratur
Fornminnen i Skåne. Christer Classon & Anders Dunér. Corona förlag. ISBN 91-564-0961-3.
Skånska fornminnen. Lars Magnus Enoksen. Historiska media. ISBN-91-89442-31-8
Skånska runstenar. Lars Magnus Enoksen. Historiska media. ISBN 91-88930-79-3
Fornminnen i Mellanskåne. Häfte utgivet av Mellanskånes Kommunalförbund
Rösen, runor, och ruiner. Fornminnen i sydöstra Skåne. Lena Alebo. ISBN 91-630-4127-8
Det medeltida Skåne. Peter Carelli, Historiska media. ISBN 978-91-85377-91-6