En resa blandad med vandringar i Wales.

Fotoalbumet innehåller alla bilderna.

Resan dit - företogs med bil. Först till min vandrarvän As bekanta J och K utanför Hamburg. Sedan med bil via färjan Calais - Dover till första anhalten London.
London - en dag ägnades nästan helt åt naturhistoriska museet om vår föränderliga planet, dess ekologi, livets utveckling, dinosaurier, fossiler....
Greenwich - med båt på Themsen till nollmeridianens hem. Med intressant museum över ansträngningen att mäta tiden och positionen till havs. Gick också en runda i sjöfartsmuseet.
Stonehenge - världsberömt turistiskt monument från svunnen tid.
Tenby - en stad i södra Wales och en kustvandring vid Freshwater East.
Llwyngwril - om resan till byn där vi bodde i ett cottage under en vecka, och hade som utgångspunkt för dagsturer.
Cadair Idris - ett berg i södra delen av Snowdons nationalpark, vars högsta punkt (Penygadair) är 893 meter högt, och som vi gick upp på via Minffordd Path.
Precipice walk - är en låglandsvandring utmed en brant.
Harlech - en stad med en intressant slottsruin på en klippa.
Arthog walk - en låglandsvandring utmed en flodmynning, vidare upp i en dalgång med betesmarker, för att gå ner i bäckravin.
Rhinog Fawr - med bil på en smal kurvig väg till Cwm Bychan, sedan vandring på romerska steg, förbi sjön Llyn Du, upp på toppen som är 720 meter hög och bjuder på fin utsikt.
Aberdyfi - en lättsam kust/strandvandring mellan Tywyn och Aberdyfi.
Resan hem - kaotisk trafik och svårt med dagens teknik på obemannat hotell.

Resan dit

Inför resan
Ska vi gå på andra stenar? Undrar min vandrarvän A en dag i mars. Han och hans bekanta J och K O utanför Hamburg planerar att i september åka till Wales och vandra, kanske jag vill följa med? Hans bekanta ordnar allt! Min katt har nyligen dött, så jag kan vara borta en längre tid, och en resa till Wales är något att se fram emot. Wales är ett oskrivet blad för mig, det jag vet är att det finns mycket får där och jag tycker om får. Jag tackar ja. Jag tittar in i min vandrargarderob. Fjällstövlarna och fjällryggsäcken är nog fel utrustning för dagsturer i Wales, liksom det jag har för skånska utflykter. Ett par vandrarkängor och en dagstursryggsäck är vad som behövs. Efter lite letande på nätet om prestanda, recensioner, synpunkter, har jag några kandidater. Nätet i all ära, men sådant vill jag se känna prova och köpa i butik. Efter några besök i stadens butiker, finns det hemma Lundhags Ranger Mid kängor och Fjällrävens 50 liters C2C ryggsäck. Kängor måste gås in. De sitter på mina fötter under flera av mina vandringar i Skåne, bl.a. på Skåneleden, där de känns bra. Ryggsäcken sitter bra på ryggen. Det är också bra träning att vara ute och vandra.

7 september 2008
Min vän A hämtar mig med sin bil kvart i nio. För första gången sedan 1991 så följer mig inte katten och säger "hej då och ha det nu trevligt!". Sorgen är fortfarande stor efter henne. Dagen börjar med ett lätt regn som upphör och det blir tidvis soligt. Det är en händelselös biltur över Öresundsbron och genom Danmark till färjan Rödby - Puttgarden. För många år sedan åkte jag ofta tåg till Geneve och då var det trevligt att fika på färjan. Nu har jag matsäck med mig. Saker förändras. I Tyskland kör vi på små trevliga vägar till As bekanta norr om Hamburg. De har en trevlig välskött, men inte pedantisk, trädgård. Jag "skäms" lite när jag tänker på min "naturtomt" på 22 kvadratmeter. Nåja, jag håller efter det värsta och vill ha det så. De är vegeterianer och vi bjuds på en god vegetarisk lasagne. Vi gör en genomgång av körvägen med hjälp av färdbeskrivningen från "AA route planner". Tidig läggdags, reveljen går halv fem.

8 september 2008
Väckning klockan halv fem, vi ska försöka komma iväg innan köerna börjar bildas vid vägarbetet utanför Hamburg. Det är bestämt att K och A ska turas om att köra idag, J sköter färdbeskrivningen. Jag hänger bara med. Problematisk syn och körovana på stora vägar gör att de ändå inte skulle våga låta mig köra. Vi blir givetvis lite sena, och hamnar i kön vid vägarbetet. Vi genomlider det, sedan bär det iväg på motorväg där J mästerligt håller reda på färden. Jag kommer inte ihåg mycket av färdvägen från min plats i baksätet. Den tar oss genom ett platt Holland där vägen är fylld med långtradare. Solen kommer fram i Belgien. Det är fortsatt platt förbi Gent mot Dunkerque och till Calais. Vi är i god tid för att hinna med P&O Ferries avgång 16.40.

Veteranmilitärbilar med brittisk flagg ställer upp på kajplatsen. De påminner mig om TV serien M.A.S.H. om ett fältsjukhus under Koreakriget. Dover är känt för sina vita klippor, men även Calais har sina. Kanske de har hängt ihop innan en geologisk skilsmässa. En kycklinggryta på båten är fullt ätbar. Från båten ser man inte mycket av klipporna i Dover, man måste troligen vandra utmed dem för uppskatta dem bättre. Ett slott ser ut över havet från krönet. Färjeläget i Dover verkar rörigt. En motorväg för oss förbi småkulligt landskap mot södra London. En lång dags färd måste innehålla en felkörning. Den kommer i sista avtaget mot hotellet, i en "interchange roundabout". Slutmålet är hotellet Travelodge i Whyteleafe south. A och jag delar rum, ett rum med dubbelsäng. Jag sover på soffan. Vi kopplar av i baren på hotellet. Jag med en Tetley, en vattnig bitter öl.

London

9 september 2008
Jag blir ovän med duschen. Den ger mig en minimal stråle och vatten på golvet i badrummet. A blir däremot vän med den, han kommer på att man måste vrida på munstycket också. Alla duschar har sin egen personlighet, man måste vara ett tekniskt geni för att förstå sig på dem. Frukosten är både kontinental och brittisk; musli, frukt, juice, kaffe, te, scrambled eggs, bacon, och vita bönor... Jag tar lite av varje, förutom av de vita bönorna. De påminner för mycket om bruna bönor som jag avskyr. På en vägg hänger en TV, just nu visas dagens väderprognos, som förutspår regn på dagen. Vad ska vi göra idag?

Vi går till Whyteleafe south järnvägsstation, där vi köper en dagbiljett för 9 pund. Tåget tar oss in förbi Londons förorter till London Bridge på 40 minuter. Vi byter till tunnelbanelinjen "Jubilee" till Westminster. Jag avskyr underjorden. Tunnlar och spår hit och dit. Människomassor som springer någonstans. Rulltrappor transporterar zombier mellan någonting. Jag känner mig alltid vilsen och förvirrad. Det första man ser när man stiger upp ur underjorden vid Westminster är "London eye" på andra sidan Themsen. Det jättelika pariserhjulet från milleniumskiftet går långsamt långsamt runt. Ett varv tar en halvtimme. Vi är inte intresserade av det, utan går till Westminster Abbey där den store fysikern Sir Isaac Newton är begravd. Det skulle vara intressant att se graven, men inte för 12 pund. Då ska man ha tid att gå runt och se resten också.

K, A, och jag fortsätter till Naturhistoriska museet, J avviker för att handla. Till museet är det inget inträde, vi tar och har tid på oss. Det första man ser när man kommer i den mastodontiska byggnaden är ett enormt dinosaurieskelett. Tiden är väl använd i ett intressant museum med fossiler, ekosystem, djursamlingar, och mer. Mer finns på deras hemsida som finns bland länkarna. Djursamlingar är inget att uppmuntra men de är väl från den tid då det var populärt att hämta hem exotiska djurarter. Utomhus är en "Wild life park", det är sent på säsongen och inte mycket att se. Restaurangen har stora portioner, jag får ta en barnportion till lunch.

Efter museet vill vi ha en öl och går i lätt regn ner till Chelsea. Vi frågar en man efter en pub, "Chelsea Potter" rekommenderar han: "George Best var där ofta och drack öl". För den som inte vet så var George Best en gudabenådad fotbollsspelare på 1960-70 talen. Han drack för mycket. Puben är trevlig, men det finns inget på puben som tyder på att mannen har rätt, och vi nöjer oss med en öl. Sedan är vi hungriga och går till en fin restaurang vid Sloan Square. Kycklingleversalladen är inte lika fin, levern är lite väl röd för min smak.

Det är rusningstid och tunnelbanetåget är fullsatt. A och K klämmer in sig. Jag blir kvar på perrongen, ensam i storstadsdjungeln. Det dröjer två minuter till nästa tåg som är tomt. Det är skönt med en egen kupé. Vi sammanstrålar med J vid London Bridge. Hon har hittat vad hon skulle köpa. Vid St Martin in the Fields, kyrkan vid Trafalgar Square, träffade hon också på prins Charles med fru, dvs prinsen av Wales och hertiginnan av Cornwall. Lämpligt med tanke på vår resa till Wales.

Greenwich

10 september 2008
Jag provar bönorna till frukosten. Det är inte gott, men heller inte äckligt. Med lite vilja går det ner. Vi tar oss till Westminister och går därifrån till Westminster Pier. Vi tar en båttur på Themsen till Greenwich. Besättningen guidar om episoder, händelser, hus. Man kedjade fast dödsdömda på Themsens botten vid ebb, sedan dränktes de när floden kom. Trevligt. Det är många kajer och pubar att berätta om, men om dem kommer jag inte ihåg. Båtfärden tar en timme.

Greenwich är mycket mer än bara observatoriet. Det är en trevlig småstad vid kanten till en storstad. Till observatoriet är det en seg uppförsbacke genom en park, som belöning får vi en fin utsikt. Därnere syns bl.a. sjöfartsmuseet. Vi går över nollmeridianen, utmärkt som en smal ränna, och in i ett intressant museum bl.a. över ansträngningen att göra en klocka som håller tiden på en båt till havs. Detta för att beräkna sin longitud. Det är inte lätt med en mekanisk klock på en rullande båt. Nedanför observatoriet ligger sjöfartsmuseet. Det är ett stort museum, och det är svårt att hålla reda på alla intrycken idag. På museet finns bl.a. Lord Nelsons jacka som han bar när fick sin kula under sjöslaget vid Trafalgar. Kulhålet är i axeln, den måste ha gått snett in för att varit dödligt sårande.

Tillbaka åker vi tåg till Bank, sedan tunnelbanan till Waterloo för en promenad utmed Themsen till London bridge. Först förbi London eye, vi avstår återigen från en åktur. Tate modern gallery är en stor kubisk byggnad med en stor skorsten. Byggnaden har tidigare varit ett kraftverk. På skorstenen häckar ett par pilgrimsfalkar, Misty och Bert. Ornitologer bjuder på kikare för en titt. Jag ser en som sitter på nästet med ryggen mot publiken. Den är nog trött på uppmärksamheten. Häckningen gick bra, och ungarna blev flygga. Vi känner för en öl, och fortsätter förbi Shakespeares rekonstruerade Globe Theatre, strax efter ligger puben The Anchor. Kanske tog Shakespeare sig en öl här, vi gör det i varje fall.

På stationen London bridge köper vi pajer och tar med oss till hotellet. Personalen på hotellet är vänliga och värmer dem åt oss. En Tetleys till.

Stonehenge

11 september 2008
Vi kommer iväg 8.30 efter en frukost utan bönor. Runt London är det motorväg, och ganska gles trafik. Vi tar av på en mindre väg för att ta oss till Stonehenge. Det är ett turistiskt monument från svunna tider, men är man så här nära bör man passa på att besöka det. Det finns en stor parkering och det kostar ett antal pund i inträde. Det finns en souvenirbutik, och man kan låna hörlurar så man kan få guidning medans man går runt. Under en mulen himmel går vi runt stenblocken på grusgångar, det är inte tillåtet att gå in bland stenarna. Det bryr sig inte den flock fåglar om som slår sig ner på stenarna. Runtom på fälten finns flera gravhögar. Visst är det intressant att fundera på hur och varför man bemödat sig om sätta ihop det hela, bl.a. med att få dit sten från Wales. Det kommer busslaster med skolungdomer, vi ger oss av från stenarna.

Vi kommer snart till Bath. Det är rörigt i staden, och vi är oeniga om vi kör rätt enligt AA route planner. Rätt eller fel, vi får en fin rundtur i staden. Majoriteten av husen är byggda med gul sten från trakten. I dåligt väder ser de skitiga ut, i solsken ser de fina ut. Oavsett vår rutt genom staden så kommer vi ut på rätt väg mot Wales. Över floden Severn är en ca 5 km lång betalbro. Strax efter Cardiff har det varit en trafikolycka och det är tvärstopp. Efter en halvtimma lyfter en helikopter, trafiken släpps på, och vi kan fortsätta till vårt mål Tenby där A och jag checkar in på vårt förbokade hotell, Southcliff Hotel. Det är trånga gator och svårt hitta en plats att parkera för en kort stund. Intill är en stor betalparkeringsplats, men parkeringsvakten låter inte oss ställa bilen där för fem minuter utan att betala fullt pris. Vi släpps av utanför hotellet, under tiden vi checkar in kör K runt. Vi får ett trevligt rum med två sängar. Vi går runt kvarteret och letar efter bilen och K. Tenby ligger vid havet och är en populär badort. Vi går på promenaden ovanför sandstranden när vi träffar på K.

Vi fortsättet till Js syster med familj som bor i en by strax utanför Tenby, där vi blir bjudna på middag. Innan maten går vi ner till stranden, på vägen passeras en golfbana och skjutbana. Utanför kusten ligger ön Caldey Island, en ö med kloster och som ska vara värt ett besök i sig. Vi går på sandstranden, det verkar vara ebb, men längre bort stupar kusten brant ner. Jag försöker komma ihåg vägen, A och jag ska gå tillbaka i mörker senare i kväll. Vi bjuds på vegetarisk crépe, brocolli, potatis, morötter, och mycket vin. En i allt trevlig kväll. Det är sent på kvällen när A och jag går på stranden tillbaka till Tenby. Det är en fin månskenspromenad. Jag har lånat Ks pannlampa men den behövs inte, ljuset från månen räcker till för att hitta. Jag har på senare tid haft problem med näsblod, och nu börjar det rinna. Med en servett upptryckt i näsan går vi vidare. Tenby ligger på en klippa, upp dit är en stentrappa. Halv tolv sluts ögonen.

Tenby

12 september 2008
Det är ett litet hotell, i matsalen är det sex dukade frukostbord. Kvart över nio tar vi på oss ryggsäckarna och går samma väg på stranden som igår kväll. K har blivit förkyld och står över dagens vandring. J, A, och jag kör till Freshwater East någon mil väster om Tenby. En liten uppförsbacke från parkeringen och vi är utmed kusten på en led som är en del av Pembrokshire coast path. Det är en fantastisk kustlinje, med klippor som stupar brant ner mot havet. Stigen går mellan stupen och åkermarken in mot land. Det är blött efter den senaste tidens regnande, idag är det uppehåll. Mot Tenby driver en regnskur in från havet. En mindre tornado byggs upp, det är intressant att se. Det är första gången jag ser en tornado. Utmed branterna blommar ärttörne, en enlik låg växt med vackra gula blommor. Vid halv ett kommer vi till Stackpole Quay, en minimal hamn och ett café. Man blir hungrig av att vandra, vi tar ett bord på uteserveringen. Jag tar spenatpaj och till det en smoothie. Smoothie är en god dryck som består av passerad frukt och som jag inte tidigare druckit.

Styrkta fortsätter vi och kommer fram till vad som anses vara en av världens vackraste badstränder, Barafundle bay. Stranden ligger omgiven av branta klippor. Det är vackert men det blir inget bad. Vi tar oss ner, går över stranden, upp bland träd på andra sidan till en hedliknande platå. Vi tvärar över platån, passerar en inskuren vik, och kommer fram till en annan strand. Här lämnar vi kusten och går utmed en strandlinje som ebben lämnat bar och över en liten bro. Passerar mellan två sjöar, sedan följer vi en stig som går genom skog utmed en sjö. Sjön påminner mig om en sjö (Vassen) hemma i Skåne, långsmal med en stig i skogen utmed sjökanten. Från stigen är det en brant slänt. Vi går över sjön på en vacker lång stenbro med åtta stenvalv (eight-arch bridge). Från bron går vi på en ointressant markväg förbi betesmarker tillbaka till Stackpole Quay. Det har blivit solsken, klipporna på tillbakavägen till Freshwater East har fått extra färg i solen. J väljer att köra en mindre väg tillbaka, A och jag undrar om den leder oss rätt. J är säker på sin sak och hittar.

På kvällen är det middag på en restaurang innanför stadsmuren i Tenby. Det är J,K,A,jag, och Js syster och man. Det är god mat och trevlig stämning. Efter middagen tar vi en stillsam promenad genom smala gränder, förbi vackra hus, och välbesökta pubar. Vi ser ner över hamnen där båtarna vilar på havsbottnen, det är ebb.

Llwyngwril

13 september 2008
Jag tar en ensam kort promenad innanför den medeltida stadsmuren och förbi hamnen. Båtarna ligger fortfarande på havsbottnen. Är det bara ebb här? Strax innan tio blir vi hämtade av J och K. Vi kör inom gamla staden för att se på vackra målade hus. Det är trånga gränder och vi hittar knappt ut. Utanför Tenby bär det iväg på en något större väg.

På kurviga vägar bär det vidare genom ett backigt Wales. Vid en kulle med vidsträckt utsikt stannar vi för toalettbesök. Det ska finnas en toalett, men platsen där den stod är tom. Vi fortsätter till en liten stad, Llanwrtyd Wells, där vi på ett värdshus, Neuadd Arms Hotel, äter Plaughmans lunch: ost, bröd, pickles, grönsaker, och en öl till det. Smakar bra. Värdshuset har en härligt sliten inredning. En något påverkad man med två fina hundar är glad och pratsam. Llanwrtyd Wells är Storbritanniens minsta stad. Den stora händelsen är de årliga världsmästerskapen i kärrsnorkling, 'Man mot häst', en halvmara där hästen inte är lågt före löparen, och 'Real Ale Wobble' loppet där man släcker törsten med öl istället för vatten.

Vi stannar sedan till i Llangammarch Wells där J växte upp och hennes föräldrar drev ett hotell, Cammarch hotel. 'Wells' eftersom man på 1800-talet upptäckte en källa som innehöll barium. Llangammarch Wells byggdes och källvattnet erbjöds som kur mot det mesta. Cammarch hotel byggdes som bostad åt rallarna som byggde järnvägen. Hotellet, ett stenhus, finns kvar. Hon tittar till graven vid stenkyrkan. Sten verkar vara byggnadsmaterialet i Wales. Det är inte lika välordnade kyrkogårdar som i Sverige. Detta är fårens landskap och J kommer ihåg att fåren fick beta på kyrkogården för att hålla gräset kort.

Vårt cottage som vi hyrt ligger i byn Llwyngwril vid kusten. Den slingriga vägen går genom skogen ner till kusten har 'cat eyes', kattögon, som markerar mittlinjen på vägen. Det är små reflektorer som reflekterar strålkastarljuset och då lyser som kattögon. Vi kör genom Llwyngwril för att först handla i Tywyn någon mil bort.

Vårt cottage ligger på vägen som går in vid bypuben. Det är ett tvåvåningsstenhus med kök och vardagsrum där nere, sov- och badrum på ovanvåningen. Jag tar "barnrummet", som är ett litet rum med våningssäng. På kvällen studeras kartor bestäms att dagen ska ägnas åt att bestiga Cadair Idris. K känner sig bättre, jag har däremot fått ont i halsen.

Cadair Idris

14 september 2008
Skönt med en egen frukost efter alla hotellfrukostar. Vi kör till Minffordd som ligger söder om massivet Cadair Idris. Härifrån går leden Minffordd path upp till toppen Penygadair som är 893 m.ö.h. Här finns en parkering med toalett, där leden börjar bakom toaletten. Till en början är det brant uppför utmed en bäck grenom skog, på en platser är trappsteg som underlättar. Det planar ut något när vi lämnar skogen. Sjön Llyn Cau ligger i en gryta nedanför massivet, på tre sidor av sjön stupar det brant ner. Vi tar en paus och njuter av det fina vädret. Vi svänger av upp på kammen väster om sjön. Det är bitvis stenigt och brant. J väljer att inte fortsätta utan vänder för att vänta på oss längre ner, Vår tanke är att runda och komma ner österifrån vid Mynydd Moel. Det stupar brant mot sjön, västerut är det mer långsluttande. Får betar på de gräsytor som finns. Första toppen är på 791 m.ö.h. Moln ser hotande ut. Vi kommer fram till ett stängsel som vi går över på en stätta, därefter kommer vi ner i en gräsbevuxen sadelsänka. Därefter är det stenigt uppför till toppen. Innan vi kommer upp sänker sig molnen och döljer allt, man ser inget av utsikten. Vi hittar toppröset, nedanför skymtar en byggnad och några skuggfigurer som rör sig. Byggnaden är ett skydd vid dåligt väder. Vår tanke att fortsätta utmed östra kammen överger vi, ingen mening med ett leta sig fram där i den här dimman. Vi bestämmer oss istället för att gå samma väg tillbaka.

A tar samma stig, medan K tar en annan och säger att det är en bättre stig. De försvinner i dimman, jag följer As val. Trots all sten syns stigen, den har trampats av många fötter, och stora stenrösen kantar den. Jag hinner upp A, vi ropar efter K som inte svarar. När vi är i underkanten av molnen väntar vi. Men ingen kommer. Han har nog hamnat på Pony path, som är en annan led men som för oss är helt fel, och vänder när han insett sitt misstag. Vi möter vandrare på väg upp, och ber dem hälsa K om de ser honom att vi så sakteliga går neråt.

Vi väntar en stund vid den 791 meters toppen. I sadeln mellan topparna kommer en man gående ner ur molnen som döljer Penygadair. Plötsligt försvinner han bara. Vi går och ser vart han tog vägen, han går rakt ner för branten till sjön. Där är en smal ravinliknande ränna som ser gångbar ut, men ändå! Vi ser hur han långsamt men säkert kommmer ner. Men ingen K kommer. Vi fortsätter på den normala leden. Vi träffar på J sittande på en sten i närheten där vi ursprungligen tänkt komma ner. Hon sitter och småpratar med två kvinnor. Sedan kommer K släntrandes, han hade efter ett tag upptäckt sitt misstag och slagit följe med ett sällskap tillbaka upp på toppen igen. Vid fem är vi tillbaka vid bilen.

Jag känner mig mör med förkylningen och lätt feber. Det regnar på kvällen. Middagen lagar vi i stugan. Jag är för oteknisk för att förstå tvättmaskinen, det blir A som löser mysteriet med den.

Precipice walk

15 september 2008
Det är en mulen och disig morgon. Det får bli Precipice walk idag. Precipice walk är en låglandsvandring på en brant sluttning. Vi kör på den kurviga smala vägen med kattögon, J som vanligt vid ratten här i Wales. Vi kör inom Dolgellau för att handla och äta en enkel lunch på ett café, smörgås med skinka/ost och en sallad. Dolgellua består som överallt annars här av stenhus. I en bokhandel köper jag de kartor (OL17, OL18, och OL23) som täcker Snowdons nationalpark, och en bok om nationalparken.

Vi kör vidare till Coed y Groes och ställer bilen på parkeringen där leden börjar och slutar. Efter hundra meter på landsväg går vi in på en liten väg genom skog. Vi följer vägen fram till den lilla sjön Llyn Cynwh, därifrån på en stig uppför en sluttning med en fin vy mot Llyn Cynwh. Diset ger en trollskt drömlik stämning. Vackra stengärdsgårdar löper genom landskapet. Ärttörne blommar.På en bra men blöt stig rundar vi höjden och kommer ut högt upp i en dalgång. Det är detta som är 'precipice', branten.

Det sluttar brant ner mot dalbottnen, där nere är en väg och en flod slingrar sig fram. Stigen går på skrå längs sluttningen. Diset och den vidsträckta vyn över dalen och kullarna ger intressanta ljusövergångar. På sluttningen växer rhododendron. Kanske man tycker att det är för mycket rhododendron, på en skylt står det "Rhododendron control", eller är det för att underhålla ett fint bestånd? När vi lämnar branten börjar det ett lätt regn, vi rundar höjden igen och kommer fram till andra sidan av sjön Llyn Cynwch, som vi följer på en bred stig. Några män sitter och fiskar. Sedan är vi tillbaka där vi började. En kort vandring på tio kilometer, trevlig med fina vyer från branten.

På kvällen går vi på bypuben och äter. Puben har två avdelningar, en för att ta en öl, en för att äta i. I ett förrum till matsalen sitter vi ner med en öl och studerar matsedeln. Under tiden pratar vi med ägaren. Han och frun är nya ägare sedan sex veckor. Det är trevligt med bykrogar, jag hoppas det kommer att gå bra för dem. "Fish and chips", det måste jag prova, till det en Smiths öl. Efter den erfarenhet tror jag det går bra för dem.

Harlech

16 september 2008
Är man i Wales måste man besöka åtminstone ett gammalt slott. Det är en mulen dag och ett lätt regn faller, så varför inte ett slott idag? Vi tar tåget 9.40 till Harlech. Harlech är en liten stad med en slottsruin på en klippa som ser ut mot havet. Från stationen får man gå uppåt och runtom slottet för att komma till ingången. Utanför ingången spelar en gammal man på harpa. Det kostart 3.70 pund i inträde till slottet. Det är bara väggarna och murarna som återstår, golven har försvunnit. Vi går på vindlande trappor upp i ett torn och ut på yttermuren, varifrån man har en vidsträckt utsikt.

I ett rum är en utställning om slottets historia och dess funktion. Det byggdes under 1280-talet på order av Edvard I under hans fälttåg mot norra Wales. Efter dess fall under inbördeskriget 1642–51 lät man delvis riva det och låta det förfalla. Idag är slottet ett av världsarven. En slottskatt guidar oss vidare ute på borggården.

Vid ingången är en souvenirshop där jag köper en bok om slottet. Vi lämnar slottet och går in i staden. Det är smala gator och stenhus. Vi tar lunch på ett "tearoom" med bordservering och fönster mot en trädgård: pepparmintte, baguette med lammkött och mintsås passar bra ihop. Vi går vidare till kyrkan, kyrkogårdar här liknar ödekyrkogårdar hemma. Vi går högre upp i staden och får en fin utsikt mot slottet. Man känner sig förflyttad till medeltiden. I en godisbutik köper jag mintkarameller, det är bra för mitt halsonda. Halv tre åker vi tillbaka.

Ingen dag utan vandring. På sen eftermiddag tar vi en promenad upp på backarna ovanför byn. Vi börjar på vägen, det är mer två  hjulspår än väg,  och upp på fårens betesmarker,  Stengärdsgårdar kantar fälten. Över dem tar vi oss på stättor. Det är en vandringsled och pilar pekar ut riktningen. Ibland är det svårt att följa riktningen över fälten, det är långt mellan visarna och vi kommer upp i molnen som reducerar sikten. Vi går nerför på en fädrift,med utsikt över byn och havet, och hamnar på gatan till vårt hus. Vi missar vädret på TVn med en minut, det blir nog vandringsväder imorgon. Nyheterna domineras av finanskris och bankkrascher. Vi bestämmer oss för att i morgon gå Arthog Walk, en 15 km lång låglandsled.

Arthog walk

17 september 2008
Klockan är elva när vi parkerar bilen vid Morfa Mawddach station, en liten järnvägsstation strax söder om den kombinerade järnvägs- och gångbron över floden Mawddachs mynning. Vi missade först avtagsvägen och körde alldeles för långt, men det gick bra till slut. Från parkeringen går en stig över ett fält, norr om en skogsdunge, sedan utmed flodkanten. Det är flod så det är högt vattenstånd. Vi kommer fram till ett stort hus, Mawddach Crescent, med det läget kunde det varit ett fint strandhotell. Det var nog tänkt som en början till det när det byggdes, men omgivningarna var för sumpiga. Vi följer baksidan som ser något slitet ut, det kan säkert vara fint inuti. Att det är sumpigt märker vi när stigen tar av inåt land förbi fält och våtmark fram till en före detta banvall som nu är ett gång- och cykelstråk, Mawddach Trail. Vi kommer ut vid Arthog, där det är en parkeringsplats.

Banvallen går utmed floden, vi får fina vyer över floddeltat. Man kan se hur vattnet får extra fart ut mot havet av tidvattnet. Annars är det rätt tråkigt att gå den hårda banvallen. Här och där är rastbord, vi utnyttjar ett av dem för lunch. Flodområdet är rikt på fågel, vi stannar till för att spana efter fågel. För mig ser gäss likadana ut, men K är en fågelentusiast och kan säga att det är kanadagäss, och där är en svartvit häger. Hemma är jag ibland ute för att se på fågel och lära mig känna igen dem, bara för att glömma igen. Vid bäcken innan skogen Abergwynant Wood tar vi in på en stig utmed en bäck. En skylt varnar för att man kan ramla ner, det gäller nog inte från stigen utan från klipporna till vänster i skogen.

Stigen kommer fram till landsvägen. Vi har svårt att bestämma oss för vart leden går, även om det är en led så är markeringarna sällsynta. Enligt kartan verkar den följa en väg till vänster om bäcken, men kartan säger också att det finns en stig i skogen till höger om bäcken. Stig i skog verkar trevligare, så det får det bli. Det är rätt kraftigt uppför genom fin lövskog. Till en början har vi bäcken nere i en sänka till vänster om oss. Stigen slutar vid ett fält med får.

Vi tvekar om vägen. Efter konsultation med kartan sneddar vi till höger över fältet, går över en bäckfåra, för att åter stå vid ett fält och tveka över vägvalet. Kartan säger denna gång; snedda vänster. Vi hamnar vid en grind till en gräsbevuxen väg. Det är nog vägen upp till huset längre bort vid fältet. Då ska vi följa den åt andra hållet. Den mynnar på en smal slingrande asfalterad väg.

Vi går en kort sträcka nerför vägen, strax innan ett vandrarhem är en stig in i lövskogen. Det är där uppför genom en vacker lövskog. Vi kommer strax ut på vägen igen. Här ligger en kyrkoruin: Rehoboth Metodist kapell. Texten på gravstenarna är obegripliga, ty de är på Walesiska. Vi lämnar vägen och följer en stig genom fårhagar och förbi alla dessa vackra stengärdsgårdar.  Runtom oss är ett kulligt landskap, till vänster om oss höjer sig Cadair Idris upp i molnen. Det är en behaglig vandring på gräs. Vi kommer fram till ett större stenhus, som liggert vackert men isolerat. Jag ser ingen väg som leder hit, och huset verkar öde. Vi tar en paus och njuter av mat och vyer. Ärttörne blommar.

Det är en fortsatt bra stig, och nu dessutom utan höjdskillnader, fram till Llynau Cregennen. Vi möter några enstaka vandrare på stigen. Som överallt annars här är man glad för att prata med okända, vilket jag tycker är trevligt. Sjöarna erbjuder antagligen säkert bra fiske, en väg leder fram till sjöarna. Vi följer vägen nerför sluttningen, varifrån vi får en vidsträckt vy mot Mawddach och järnvägsbron där vi ställde bilen. Där vägen gör en nittiograders krök viker leden av in på får- och kohagar. Givetvis med stenmurar och  rester av stenhus. Vi går över en bäck på en liten bro av sten. Efter bäcken är en väg, från den går vi över en stätta in i en lövskog där bäcken rusar ner för sluttningen. Det är brant och vilt, på några ställen bildar bäcken små fall. Vi och bäcken kommer fram till landsvägen vid en kyrka.

På ett bord står föremål till försäljning, det är ingen som tar betalt, man litar på att man lämnar betalningen på anvisad plats. Från kyrkan följer vi bäcken fram till parkeringen vid Arthog. Därifrån är det tråkig vandring på den före detta banvallen tillbaka till bilen. Konstigt att den sista biten av en vandring  alltid upplevs som tråkig. Framme 17.45.

Rhinog Fawr

18 september 2008
Halv elva kör vi norrut. För att komma över Mawddach måste man köra en omväg inåt land, det är först strax innan Dolgellau som man kommer över för att sedan köra tillbaka till Barmouth vid kusten. Efter bron i Llanbedr tar vi höger. Vägen bär uppåt utmed ån, vägen blir smalare och smalare. Den kantas av stenmurar vilket gör ett eventuellt möte komplicerat.  Man får passa på vid smala mötesplatser. Det är lyckligtvis inte mycket trafik. Komplicerat är det också att komma förbi det får som får för sig att gå framför bilen. K går ut för att schasa undan det,men det börjar bara småspringa istället mitt på vägen. Till slut springer det in på en gård.  Vid östra ändan av sjön Llyn Cwm Bychan är en parkering. Man betalar en parkeringsavgift i en automat.  Härifrån ska vi följa stigen upp på Rhinog Fawr (793 m.ö.h).

På parkeringen står redan några bilar, men inga människor syns till. Kanske de fiskar i sjön eller har gett sig av till samma mål som vi. Kvart i tolv går vi genom en ekdunge, sedan är det uppför på en stenig stig. En bäck passeras på en vacker liten stenbro. Framför oss ser vi passet som vi ska in i. Det smalnar av. Stigen är delvis stenlagd, "Roman steps", det sägs vara en rest av en medeltida stig för varutransporter med häst. Vi tar en paus högst upp i passet, med utsikt österut över ett öppet landskap. I väster, varifrån vi kom, stänger passet vyn.

Vi lämnar passet, efter en informationsskylt om området tar vi höger på en stig genom en stenmur och sedan bär det uppåt på en den steniga stig till sjön Llun Du. När man ser sig bakåt sträcker landskapet ut sig. Vid sjön träffar vi på ett par med hund. J bestämmer sig för att vända och följa med dem tillbaka. På andra sidan sjön, som är några hundra meter lång, tornar sig vårt mål Rhinog Fawr upp sig. Utmed sjön är det rejäl blockmark, där det är stora stenblock att ta sig fram bland och på. Jag måste använda händerna som stöd. Efter sjön kommer vi fram till en stenmur som vi följer uppför sluttningen mot Rhinog Fawr.

Strax innan murens slut tar vi till höger genom en öppning i muren, och följer en annan mur vinkelrät mot den förra. Vi följer den till dess högsta punkt, där vi avviker på en stig mot toppen. På håll skymtar vi vildgetter. I zick zack  går vi uppåt på en stenig stig som bitvis är brant. Ibland får händerna hjälpa till. Klockan tre står vi på toppen, där ett röse markerar högsta punkten. Till skillnad från Cadair Idris får vi lön för mödan idag. En obligatorisk porträttbild tas vid toppröset.  Ett lätt soldis sveper in den vackra utsikten. Långt bort skymtar sjön där vi parkerade bilen. Åt andra hållet reser sig tvillingen Rhinog Fach.

Vi väljer en mindre brant stig ner, vidare in i en mindre ravin ner till sjön Llyn Du. Efter att ha passerat sjön försöker vi gena, det blir en viss förvirring om hur. Till slut hittar vi stigen som tar oss tillbaka genom passet och bilen där J väntar. Halv sex kör vi hem. Istället för att ta hela omvägen vid Mawddach kör vi över betalbron Penmaenpool, på dess södra sida står en kvinna och tar betalt.

I vår hemby finns en liten affär, med betoning på liten, men den har lite av varje. Öl, juice, och bananer. A och jag går sedan till puben och äter farmarpaté, hamburgare, och citronkaka med maräng. Till det en öl jag glömt namnet på.

19 september 2008
Vi kör söderut några mil till staden Tywyn och ställer bilen vid strandpromenaden. Vi ska göra en lätt kustvandring söderut till staden Aberdyfi. På en skylt varnas för att trampa på en taggig fisk. Ett par på en bänk råder oss "Man kan inte gå på stranden när det är flod, gå på fältet med kor fram till golfbanan". Det är flod så vi börjar med att följa rådet. Vi passerar en karavancamping. Karaverna står på hjul, men de har nog inte flyttats mer än den gång de kördes hit. Hjulen är för att inte klassas som permanent boende. Vi går på fältet, men det är nog inte full flod just nu. Vi kliver över ett stängsel, går över sanddynerna, och ner på stranden. Där det går utmärkt att gå. På stranden finns mängder av vackra blå slipade stenar. Jag plockar upp en flat sten. Den blir fin på kattens grav därhemma, den liknar till formen en trampdyna.

Glada hundar skuttar runt sina människor. Det är en lätt men skön promenad i havsbrynet. Det tar oss två timmar att gå till Aberdyfi, där flervåningshus i olika färger ser ut över havet. Vi går utmed havspromenaden, huvudgatan löper utmed den. Det är dags för lunch, vi smiter in på en pub. Jag vill ha en baguette med "Welsh meat", men den har de inte idag. Jag tar en med baconfyllning istället. K och A har tjatat om glassen "ninety-nine", det ska vara en mjukglass med kex på. I en bod med hemlagad glass frågar  vi efter den. Tyvärr, mjukglassmaskinen är inte på, det blir en vanlig kulglass istället. För att ersätta min i London förlorade keps funderar jag på att köpa en filthatt, jag har glömt vad den kallas för, men fin är den. Och dyr,  J går in frågar.  Alltför dyr. Vi är lata och tar tåget tillbaka till Tywyn.

I morgon är det avresa, vi städar av vårt hem. Sedan äter vi middag på det bed and breakfast som ligger på andra sidan ån. Äntligen får jag mitt walesiska lammkött, kotletter från får i trakten. Till det krossad potatis, De har inget vin, vi dricker eget medhavt vin till maten. Maten smakar bra. Ägaren är från sydafrika, och funderar på att flytta tillbaka och sälja sin rörelse. Han vill ha 250000 pund. För dyrt för mig.

Resan hem

20 september 2009
Avresedag. Vi kör iväg tidigt på morgonen genom Wales på dess små kurviga vägar mot England.  Händelselöst med stopp på en toalett.  Det är den mest äckligt intressanta toalett jag sett. Ett nergånget skjul, ostädat sedan länge, kraftig odör, nerklottrat med lite av varje. Kanske en udda hobby jag har att studera toaletter. Vi stannar till vid ett rastställe i England för lunch. Ett enormt bygge, massor med människor, rörig infart. Vi ger oss av utan lunch, en rörig utfart gör att vi knappt hittar ut därifrån. På leden runt London "London orbital" är det kaotiskt och rörigt. Åt andra hållet är det tidvis stopp och långa köer. Att man står ut, dag ut och dag in? Vi kör fel, och måste vända, några gånger. Min enkla småstadshjärna får infarkt. Efter "Queen Elisabeth II bridge" tar vi av mot Dover och trafiken lugnar sig. Min hjärna startar upp igen. Vi hittar ett lugnt rastställe för lunch. Märkliga matvanor, pomme frites till smörgås!? Det kommer ett SMS: "HIF - Kirseberg 1-4, viljelöst.". Förlusten betyder nerflyttning till Div IV för mitt lag Hässleholms IF.  Det har inte varit lätt att vara supporter till den klubben de senaste 30 åren. Vi är vid Dover 16.30, färjan går 17.50. Äter middag på båten, "meat and mushroom pie", rätt gott. Solen går ner röd över England.

I mörker kör vi till Dunkerque där vi har bokat rum på hotell Etap. Det är ett modernt hotell utan personal. Lita på tekniken! Det ska man inte. Vårt bokningsnummer fungerar inte för att öppna grinden till parkeringen. Vi får låna en annan gästs kort. Sedan ska man ha ut rumsnyckelkoderna till våra bokade rum från en automat, som bara säger att vi inte finns. Efter övertalning av A och J och kreditkort får vi några koder till rummen. Koden till J och Ks rum fungerar, men inte koden till mitt och As. Dörren förblir låst. En nattportier dyker upp ur tomma intet, personal finns ändå! Han kan öppna med sin hemliga huvudkod. På "frengelska" förstår vi att han inte har tillgång till datorn för att kunna se vad som är fel. Vi får låta bli att stänga dörren igen. Nattportiern ursäktar sig med "Technique modern". Bättre förr utan datorer och vanliga fysiska nycklar.

21 september 2008
Vi hoppar över hotellets frukost, finns faktiskt frukost och med personal. Vi tar frukost på en rastplats istället. Det är en händelselös körning, A och K turas om att köra, J läser AA instruktioner, jag halvsover som vanligt. Kommer därför inte ihåg vägen.  Känns onyttigt. Äter en "riesenbratwurst" till lunch. Känns onyttigt. Vi är framme hemma hos J och K vid fem. De bjuder på en pizza innan A och jag kör vidare, nu As bil. Fortsatt en händelselös tur, skickar SMS till blomvakten om att jag kommer hem ikväll. A kör mig hem trots omvägen för honom, hemma vid 22. Något saknas. Det är ingen katt som välkomnar mig. Det har det varit de senaste 16 åren. Nu ligger hon i sin grav under sitt klätterträd. Sätter mig vid graven och berättar om resan för henne.

22 september 2008
Kylskåpet är tomt. Cyklar ner till mitt stamfik Ebbas skafferi och äter deras frukostbuffé för 65 kronor. Skriver samtidigt färdig dagboken för 19,20,21e. Har inte fått ro att göra det tidigare. Har inte heller läst mer än fyra sidar i boken "Beyond sleep" som jag fått av en bekant. De sidorna verkar lovande, dessutom är det stor text så jag ser.

25 september 2008
Kattens födelsedag. Som en födelsedagspresent lägger jag stenen från Wales på graven. Saknar nu bara en sten för att "gravstenen" ska vara som ett tassavtryck. Äter sedan vår favoriträtt, räksmörgås. Jag åt ägg och bröd och hon räkorna. Idag får jag äta räkorna också, men det smakar inte idag.