Detta är nedtecknat ur minnet 25 år efter resan, jag ber om ursäkt för eventuella minnesfel och minnesluckor.

Vi spenderar tre dagar i Bangkok, det är den tid det tar att få ett visum till Indonesien. Dagarna ägnas åt besök i det magnifika Grand Palace med anor från slutet av 1700-talet. I närheten finns Wat Po, templet med den liggande Buddha som är 46 meter lång och klädd med guldblad. Fötterna är dekorerade med illustrationer i pärlemor. Vi gör också ett besök i en ormfarm, där det förevisas hur man tömmer ormarna på gift för att göra ormserum. På vårt hotell finns en studentresebyrå, där vi ordnar flygbiljetter mellan Penang - Medan, och Jakarta - Manilla.En kväll ägnar vi åt stadens nöjesliv. I övrigt strövar vi runt, till fots, med buss, eller taxibåt.  På tredje tagen får vi våra visum till Indonesien, och tar nattåget mot Malaysia.

På tåget träffar vi på två unga thailändskor. De kan knappt någon engelska, men med hjälp av de få glosor de kan och kroppsspråk, kan vi ändå kommunicera. Sängarna på nattåget är placerade utmed vagnsväggarna och är bekväma, men med enbart ett skynke som insynsskydd mot de övriga i vagnen. Flickorna går av i Hat Yai. Vi fortsätter till ön Penang utanför Malaysias västkust. Här tillbringar vi några dagar med sol och bad. Jag har gått i kortbyxor hela sommaren för att undvika att bränna mig i solen, men mina badbyxor är en centimeter kortare än kortbyxorna jag haft. Jag får en rand på en centimeter med hundratals svidande brännblåsor. I kön på flygplatsen, vi ska med flyget till Medan på Sumatra, stöter vi på två svenska kvinnor. Vi har följe på vår resa genom Sumatra. Skuttet över till Medan är snabbt avklarat.

I Medan gör vi bara ett kort besök, medan väntar vi på att bussen till Prapat avgår. Prapat ligger vid vulkansjön Danau Toba. Bussen avgår när det finns tillräckligt med passagerare. Under färden går passagerare av och på där det passar. Från Prapat tar vi båten över till ön Samosir. Vi hyr ett av de typiska husen med taken formade som stäven på en båt. Därinne är ett stort rum, sovplatserna består av madrasser på golvet. Någon el finns inte. Maten äter vi i restaurangen intill, det är mest ris och kyckling. Gott är det. Vi har en egen badstrand nedanför huset, det är en behaglig temperatur både i luften och vattnet. Med andra ord en perfekt plats att stanna ett tag på. Tyvärr blir min reskamrat ordentligt sjuk, med hög feber och mängder med röda utslag. Vår planerade motorcykeltur på ön får vi ställa in. Vi hör oss för om det finns någon läkare på ön, men får ett nekande svar. Vårt flicksällskap har några okända piller, som de tidigare fått mot infektioner av en läkare. Vi stoppar i sjuklingen några sådana. Tydligen rena dunderpillerna, efter en dag är han på fötter igen. Vi stannar ytterliggare några dagar, med kortare utflykter på ön, sedan är det dags att ta bussen vidare söderut på Sumatra.

Med buss tar vi oss till kuststaden Sibolga. Här tar vi in på ett märkligt hotell. På håll i hotellkorridoren ser vi några kvinnor, de verkar intresserade av oss. När de kommer närmre ser vi att det snarare är män utklädda till kvinnor, så vi avvisar vänligt deras inviter. Standarden på hotellet håller sig till att sängarna är nägra brädbitar, som dessutom rasar ihop under natten. Nästa morgon börjar vi den långa bussresan till Bukittinggi. En oförglömlig tur uppe bland bergen, med raserade vägar, flera punkteringar, och en buss som går sönder. Bussen stannar till i bergsbyarna. I en av byarna tar vi paus på en restaurang, där ingen kan engelska. Vi pekar på vad en annan gäst dricker, och vi får in något som liknar te. Jag går ut toaletten, som är en spång över en bäck, när jag sitter där kommer en person ut från restaurangen och fyller en hink med vatten nedströms från toan. Senare berättar någon att det vi drack inte var te, utan kokt vatten från bäcken. Jag hoppas att personen skämtade. Vi är rejält försenade och får sova på bussen medan den i etapper tar sig fram, vi passerar ekvatorn tidigt på morgonen utan att vi märker något av den. Bussen är obekväm och ganska full, vi använder varandra som kuddar.

Det är med stor lättnad vi till slut kan lämna bussen i Bukittinggi, där vi tar in på ett trevligt hotell. Värden på hotellet klagar på att det är kvinnorna som bestämmer här, så männen vill flytta. Vi tycker om staden, så det är nog ingen nackdel att det är kvinnorna som bestämmer. Vi går till banken för att växla in våra resecheckar. Min reskamrat har ändrat sin namnteckning sedan han skaffade pass, så det är en annan namnteckning på resecheckarna. Efter stort besvär och lång väntan får han ut pengar. Tillsammans med några andra resenärer hyr vi en minibuss med guide. Vi kör till Sianok Canyon, en dalgång med kalkstensklippor, och vidare till den vackra sjön Maninjau. Det är inte många hästkrafter i bussen, på de brantaste ställena får vi kliva av och putta. Det är nu dags skiljas från vårt kvinnliga sällskap, de ska vidare norrut till Singapore på sin jorden runt resa. Vi själva tar bussen söderut till Padang. Här njuter vi av den goda Padang maten. Efter någon dag tar vi flyget till Jakarta. När vi lyft väller det in rök i kabinen, det är normalt säger flygvärdinnan. Efter ett tag lättar dimman, och vi lugnar oss. Nästa chock är landningen, piloten dyker planet brant ner mot landningsbanan under ideliga svängningar. Vi gör bara ett kort uppehåll i Jakarta, och tar sedan tåget till Jogyakarta. Det är en tio timmars resa, tidvis förbi en vacker natur.

I Jogyakarta tar vi in på ett trevligt hotell, där värden är mycket hjälpsam, han berättar vad man bör se, och visar oss runt. Vattenpalatset är intressant med alla sina bassänger, som byggdes på 1750-talet. Det förföll i början av 1800-talet, men håller på att restaureras.  I närheten av vattenpalatset finns många batikgallerier att titta in i. I centrum av staden är Kraton, sultanens palats. En dag ägnar vi åt en utflykt till Borobudur, världens största Buddhisttempel. Det enorma bygget uppfördes omkring år 800, men har förfallit. Det håller vid vårt besök på att restaureras, runtom byggnaden är flera byggkranar. Vi gör också ett besök i ett annat mindre tempel, vad jag kommer ihåg så var det Candi Mendut.

Efter några trevliga dagar i Jogyakarta tar vi tåget tillbaka mot Jakarta. Vi gör ett uppehåll i Bandung för att besöka en aktiv vulkan, Tangkuban Prahu "Den uppochnedvända båten".  Enligt legenden blev en prins förälskad i sin mor, om han lyckades göra en sjö och bygga en båt över natten  skulle hon gifta sig med honom. Han lyckades inte, när solen gick upp välte han den nästan färdiga båten uppochned. Vi tar  en liten buss från Bandung, den sista biten får vi gå, bitvis genom tät skog och förbi svavelosande sluttningar. På toppen ser vi ner i den mäktiga kratern.

Från Jakarta flyger vi till Manilla. Utanför flygplatsen i Manilla står inkastare till hotellen, som bjuder över varandra i att ha de bästa flickorna. Den första dagen får vi en självutnämnd "guide", som kör oss runt i staden. Det som guiden tycker vi bör se är främst en begravningsplats, med stora monument för de rika, de lite fattigare ligger i igenmurade bås i en vägg med sina namn inristade, de fattigaste har bås utan namn. Förutom det så blir vi förevisade rester från den spanska tiden. Nästa dag gör vi, utan "guiden" en utflykt med buss till Pagsanjan i Laguna provinsen. Pagsanjan är känt för sina forsar. Vi hyr kanoter med förare. Kanotfärden börjar lugnt, efterhand blir floden vildare och smalare. Förarna drar kanoten, med oss i, uppför forsarna. Längst upp är ett attraktivt vattenfall, som faller ner i en "pool". Om man vill kan man ge sig ut på en simtur, eller ta en flotte och ta sig bakom fallet. Färden tillbaka är som en forsränning. Det börjar dessutom regna och vi blir ordentligt blöta.

Sista dagen skriver vi vykort, som vi inte hinner posta innan vi måste iväg till flyget hem. Vi ger korten och pengar till frimärken till chauffören som kör oss till flygplatsen. Givetvis kommer han inte att posta dem (ingen fick något vykort). För oss återstår bara en lång, 22 timmars flygresa hem.